AINT NO WIFEY

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta just nu. Är ganska nyvaken. Nyvaken när alla börjar bli trötta och ska sova. Som jag skrev tidigare har jag iallafall gott samvete av att jag städat. Men grov ångest över att jag sov så länge. But I like it. Jag tycker om att möta monen. Sitta och kolla ut i mörkret och inte se en enda själ där ute. Jag känner mig fri på nätterna. En nackdel är ju att allt är stängt och alla går och lägger sig pga jobb eller skola. Men jag klarar mig själv. Jag har alltid älskat att vara själv. 

 

Jag minns när jag gick i typ trean eller fyran och en kompis jag hade då föföljde mig på rasterna och ville hänga med mig. Men jag ville vara ifred sa jag. Min lärare kom t.o.m och sa till mig. Jag var tvungen att socialisera mig och leka. Men jag ville inte. Jag kände bara för att vara själv lite. (lite Ferdinand varning... and hey I love flowers too ) Tydligen var det fel. Ingen ska ju vara ensam. Jo jag. Jag vill vara ensam. Men samtidigt vill jag ha sällskap. Dock kan jag tycka att det blir för mycke ibland. När man hänger lite för mycket och jag behöver space. Space att andas. Tid att tänka.

 

Men tid att tänka det har jag. Jag är en såndär liten fläck här i livet som tänker för mycket. Kan inte fatta att min hjärna orkar. Att den får plats med så mycket tankar. Jag tror ibland att min hjärna ska lägga av eller explodera. Jag menar, tankarna försvinner ju inte. Dom lagras där i hjärnan. Och kommer tillbaks som små flashbacks.