never give up
Ibland när allt känns så bra, då börjar jag få panik. Panik över att allt känns bra. Konstigt, eller hur? Men jag är inte van. Jag är inte van den känslan av att allt bara är skönt. Men den känslan ger mig även hopp. Hopp om att allt kommer bli bra igen. Det kommer bli bra igen, eller hur? Jag kommer må bra. Mer bra än dåligt. Jag kommer vara lycklig. Jag kommer vara Sami igen.
Det är rättegång snart. Ärligt så känns det förjävligt. Jag vill inte. Inte alls! Men jag måste. Jag måste vara i den här situationen fast jag inte vill. Fast jag inte satt mig i den själv. Att rättegången närmar sig skrämmer mig. Jag försöker undvika allt som har med den natten/morgonen att göra. Jag vill bara glömma bort allt och fokusera på nya saker. Men jag måste ta mig igenom detta. Hur som helst.
Jag känner mig mest förlamad nu. Jag är vid liv men jag lever inte. Jag bara är. Jag känner saker men jag kan inte uttrycka någon känsla. Jag vill gråta. Det är bra att gråta. Men det kommer inte tårar. Och när de kommer tårar så ger dom sig aldrig.
Jag försöker iallafall peppa mig själv. Just idag kan jag klappa mig själv på axeln som istället för att ligga kvar i sängen hela dagen och deppa, faktiskt gick upp, fixade mig (trotts att jag verkligen inte ens orkar kolla mig i spegeln mer), sen gick jag ut direkt och fixade saker som jag velat göra länge.
Nu sitter jag här. I min nya fina skinn soffa. Nöjd med min nya TV. Tända stora blockljus på mina nya vita & guldiga ljusstakar.
Ny färgat hår också. Jag skulle färga mitt hår en vecka innan min födelsedag. Nu är de en vecka efter min födelsedag. Det kanske säger en del om hur jag mår. Jag orkar inte göra saker jag brann för att göra för några månader sen.
MEN - Jag kommer göra vad som än krävs för mig att bli Sami igen. Oavsett vad.
Även om det är svårt. Även fast jag bara vill ge upp vissa dagar.
Jag är en kämpe. Jag är en Rösand!
