overthinking
Jag sover äntligen. Men väldigt konstigt. Jag dygnar mest och sover fem timmar mitt på dagen. Jag lever när alla sover. Min sol går upp ner eran går ner. På ett sätt hatar jag det, för jag blir så ensam i mörkret. Men de är ändå underbart på något sätt. Och jag bryr mig inte. Tid finns inte, men klockan finns. Alltså tiden är något vi hittat på. Egentligen spelar det ingen roll. Jag blir smartare för varje natt jag passerar 03.00. Jag inser så mycket under mina nätter. Nätterna då jag tänker för fullt. Overthinking. Så otroligt jobbigt att alltid gå in så djup på saker men jag kan inte låta bli. Låta bli att se saker ur alla möjliga perspektiv. Låta bli att inse vad jag varit blind för så länge.
Inatt insåg jag en sjuk grej. En grej som jag totalt varit blind för. På något vis tror jag man väljer att vara blind samtidigt som man bara inte ser. Lite 50/50. För sanningen kan vara läskig. Man kan bli rädd för sanningen och där efter så blundar man för den. Men det är skönt när sanningen kommer fram. När man kan andas ut för att de äntligen finns där. Framför en.
Alla dessa mörka nätter har visat mig ett ljus. Ett ljus som jag tänker följa. Jag känner mig redan bättre, piggare och gladare av bara tanken. Om inte tryggare och säkrare. Det känns skönt att lära känna sig själv. Det känns skönt att hitta den jag är och bli bästis med mig själv. Det är det viktigaste jag behöver nu. Hitta tillbaks till Sami.
